Nina Bondeson
Härnösands Konsthall, till 23 april

Nina Bondesons utställning är uppbyggd på den självlärde lingvisten Jeremi Adagio tankar kring omgivningens inflytande. Oavsett om Adagio finns i verkligheten eller är ett alias för konstnären utgår hans fabuleringar från hundens fantastiska luktförmåga, här överfört till den mänskliga erfarenhetens område, eller ännu precisare, till den konstnärliga känslighetens fält. En programförklaring skulle man kunna hitta i texten vid fotocollaget ”Hyperions resa” där hunden nosar ”in i det samtidigt motstridiga/in i mellanrummet som mäter upp/upprepningarnas pendelavstånd/där föremål blir föremål/för det arvbaras oändliga variationer/i tillverkningens ofrånkomliga förskjutningar”. Det skulle lika gärna stå som programförklaring för den klassiska surrealismen, där motsatser möts och bryts ner i nya konstellationer, till ett genererande av fantasins oändliga möjligheter.

©2011 BUS/Nina Bondeson, Fernando Pessoa, broderi

I ett femtiotal målningar, grafik, broderier, objekt och utskrifter gör Nina Bondeson en slingrande resa om människan som en sorts försökskanin i verklighetens laboratorium. Formmässigt handlar det om ett maniskt berättande om människan och hennes materiella och psykiska tillkortakommanden i ett gytter av bildfragment, texter och ordslingor. Något av den illustrerade människan, tolkad genom verbala språk och tecken, i kroppsmålningar och tatueringar, ständigt bärande på psykologiska barlaster och blåmärken. Som om våra kroppar inte är mer än underlag för text och meddelanden, antingen som maskering för något annat eller som sköld mot tomheten och tystnaden. Ett brus av underrättelser verkar skölja över varje tillstånd, inga vägar är slutna, allt är lika öppet och lika vilset. Less is more har här förvandlats till sin motsats, more is more. Det gäller både den barockt visuella formen i utställningen som själva essensen och laddningen, om det oändliga kontaktbehovet mellan människorna, där lite alltid är för lite och mer alltid vill ha mer. Det suckas överallt efter kärlek och närhet, via sugrör, elektriska nervsystem, neurotiska kopplingar. Osynliga känsloströmmar och tankeöverföringar blir sugrör, kablar och kontaktledningar, sytrådar, gummislangar, blodtransfusioner. Även textraderna, ofta svårlästa och helt underordnade formen, blir en slags textur eller nervtrådar om det ständiga sorlet mellan kroppar, ting och tankar.
Det är en bråte som flyter omkring i bilderna, en medial och psykosocial töckenmödding som människorna är infångade i hur de än försöker slita oss loss. Den sociala världen är gyckleri och burleskeri, kroppsliga spasmer och erotisk patetik. Människan framställs som karikatyr, en seriefigur, en Papphammar. Här och var finns ett återhållet allvar, i sfinxartade porträtt eller olika neutrala fysionomier, men snart dras hon in i en karneval av utväxta huvudbonader, med djurlika masker, hundhuvuden.

Sett som samhällskritik har vetenskapen och teknologin överbemannat människan och fångat in henne i en totalt instrumentell värld, i en härva av psykofysiologiska parametrar där poesin och längtan styrs och kanaliseras via imaginära rörsystem. Felkopplingar uppstår mellan människor, djur, växter och tekniska instrument, omvandlade till självgenererande organiska hybrider. I förlängningen blir det en helvetesvärld helt i Hieronymus Bosch anda, det är bara att tänka sig samtida begrepp som Ipod, inloggning eller defragmentering. Det som räddar oss från den immateriella upplösningen är kanske den fysiska omgivningen vi har runt oss. I Nina Bondesons bilder handlar det om köksmöbler, hushållsredskap, flaskor, dricksglas, kaffekoppar, men också yxor, knivar. Redskapen blir också kommunikativa och gemensamma kärl, men med en enda snedvridning förvandlas de lätt till infernaliska hjälpmedel eller tortyrredskap, ofta påminnande om Franco Leidis bildvärld.

Någonstans i bakgrunden, bakom den kaotiska fasaden finns ändå en längtan till stadga, helhet, natur och hemvist. I sviten ”Omgivningens inflytande” dras tonläget ner till det vardagliga, om kamp om makt och förlust, om minnen och tillhörighet. I det broderade porträttet av författaren Fernando Pessoa kysser en liten mun hans kind, som djup ömhet för den surrealistiska poesin. Broderierna är kanske den starkaste delen i utställningen, där Nina Bondesons språk blir destillerat och avklarnat. Det taktila känsliga tyget förkroppsligar på något sätt idén om det hudnära och fysiska, den sydda linjeteckningen blir handens mjuka beröring.

Nina Bondeson är en förkämpe för det konstnärliga hantverket som pålen och grunden för arbete med konst, en sorts praktikens teori som hon framfört bland annat i boken ”Tiden är för handen”. I det här arbetet, som är något av cirkusmanege, har hon plockat ner texten från dess egenmäktiga trapetser genom att fullständigt integrera det i hantverket på basplanet, som för att en gång för alla visa att tanken också är av kött och blod. Kvar blir en sorts outtröttlig hand- och bildskrift som ibland rinner över alla bräddar, som i den bemålade dörren ”När språket skulle belysas”, ibland är sofistikerat elegant, som i ”Signora Canedottos skrivbord”. Det slutliga resultatet av Jeremi Adagios tankar och utställningens signum kan just vara den om hur en utvecklad form också utvecklar sitt eget särskilda språk. Allt går att skylla på ”omgivningens inflytande”.

Text och foto: Jan K Persson
2011-04-05

Läs mera i Volyms arkiv när Nina Bondeson deltog i Järnsta konstsamtal 2008:

http://www.volym.info/Arkiv/Reportage/2008/
Kunskapssamtal%20Jarnsta/kunskapssamtal.htm